Min lediga dag.
Dagen började redan i morse, vilket i och för sig de flesta dagar brukar göra, så det var ju inget märkvärdigt med det. Jag blev inledningsvis uppringd av en kvinna som vill samarbeta med mig när jag öppnar i min nya lokal, och genom en före detta arbetskamrat fick jag veta att hon har lämnat mitt nummer till ytterligare en som vill byta lokal och söker någon att samarbeta med. Ett par timmar senare ringde nästa människa, det samtalet ledde till att jag skall vara med och marknadsföra och sälja mina smycken under ett event på Lugnet i mitten av februari. Medan jag satt på ett möte hos mitt försäkringsbolag ringde telefonen igen (ja, jag VET att jag borde ha stängt av den), och jag blev inbjuden till ett möte för att prata om marknadsföring i samband med att jag flyttar butiken.
När jag därefter travade iväg hemåt fick jag ett samtal ifrån en kvinna i Borlänge som beställde två smycken som hon kommer och hämtar imorgon. Hon hade hittat mitt nummer i en annons som hon sparat sedan länge, och kom att tänka på annonsen då hon blivit rekommenderad min butik av sina väninnor.
Detta får mig åter att tänka på dessa tänkvärda ord:
"Bedöm inte varje enskild dag efter den skörd du skördar, utan efter de frön du planterar."
Curling.
Måste landa lite känns det som, allt jag företar mig gör jag i ett slags förebyggande syfte. Nu måste jag göra si å så och det där och det här och en jävla massa annat innan jag kan göra det jag verkligen ska. Det är bara det att när det där som jag verkligen ska göra börjar närma sig, har det plötsligt förvandlats till något jag måste göra innan jag kan göra det jag verkligen ska göra.
Låter jag sinnessjuk?
Det är jag.
Hysteri
Bara att haka på energi-toppen, man vet aldrig när luften går ur en.
Märkligt, men det ska närapå bli kul att jobba imorgon.
Aktuell rapport.
Avvaktar morgondagen.
Dretväder
Slutmuttrat om detta, eftersom det bevisligen inte hjälper det allra minsta att muttra om väderleken.
Men hör upp nu då; i lördags ringde en människa hem till mig för att erbjuda rengöring av valfri möbel. Kvack. "Dina kamrater Rolf och Ingela vill överraska dig med en alldeles gratis rengöring av säng eller soffa". Nu undrar jag, kära Ingela samt Rolf; anser ni att jag har snubbiga möbler aller vad i all sin da´r kan ha hänt? Skulle jag släppa in en människa i mitt sovrum för att vederbörande skulle gå loss på bingen? Nja. Dessutom kröp det slutligen fram att den överraskande människan givetvis vill ha mig till att köpa själva möbelrengörarapparaten. Kunde just tro det jag. Jag avböjde vänligt men bestämt besöket, även om mina ögonglober först gav sig av en kilometer utanför skallbenet när jag hörde ordet "gratis". Men nää ni, mej lurar ni inte, eller som min högst saknade bortflyttade kamrat Ann-Lott brukar säga: "Mig lurar ni, men ingen annan".
Tvångssyndrom
Jag insåg detta faktum när jag häromdagen tog mitt dagliga exemplar av tidningen Metro som ligger i de små behållarna lite här och där efter stadens gator. Som vanligt lyfte jag på de översta tidningarna, för att slutligen bestämma mig för att ta med mig tidning nummer sju i högen, uppifrån alltså. Jag stannade upp och insåg att det aldrig någonsin skulle falla mig in att ta det översta exemplaret.
Spekulationerna var nu i full gång - vadan detta? Min redan slitna hjärna var nu i full gång med att återigen grubbla, och det var nu det gick upp för mig att detta inte är det enda tvångssyndrom jag lider av.
Varje gång jag parkerar MÅSTE jag stoppa fingrarna i den otäcka lilla returluckan, och varje gång jag gör det stelnar jag liksom till, och blir livrädd eftersom det ju kan ligga något jätteläskigt därinne. Som till exempel någons begagnade tuggummi. Jag kan i nuläget inte föreställa mig något äckligare än just folks urtuggade gamla tuggummi, det är nästan så jag mår illa medan jag bara skriver om det.
Åter till tidningen. När jag hade greppat min utvalda i högen muttrade jag - liksom för mig själv - någonting i stil med att "det var väl högst märkvärdigt att man måste rota en bit ner..." varvid en man som tog en tidning för mig sken upp. JAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Har du också tvångstankar? undrade mannen. Därefter utbröt en livlig diskussion om vad detta beteende kunde bero på, var vi möjligen lite konstiga? Vi konstaterade att så är troligtvis fallet, och spankulerade vidare åt varsitt håll.
Jaja, tänkte jag. Vilken åkomma jag än lider av, och hur allvarlig den än är så är jag iallafall inte ensam.
Det spökar i mitt bakhuvud
Nyss hemkommen från min promenad måste jag delge er en del av de tankar som dyker upp under den, eftersom jag vill veta om jag är riktigt normal.
Alltså: jag blir irriterad på folk jag möter efter vägen. Och då menar jag skitirriterad, på gränsen till förbannad. Där kommer jag och ler mot folk jag möter, dessutom hälsar jag glatt, men på sin höjd en av 10 hälsar tillbaka. Dessvärre alladeles tydligt för att vederbörande känner sig illa tvungen, för den där tiondelen ser lika sur & tvär ut medan den motvilligt väser ett syrligt "hej" mellan tänderna, eller ännu värre - bara orkar nicka. Men nu till det förskräckliga.
Jag blir ÄNNU MER förbannad på de där hurtiga människorna som hejar med hela ansiktet redan 20 meter innan man möter dem. Och detta, mina vänner, är alltid de där kvinnorna i 60-årsåldern som är ute och fingår. Det slår aldrig fel, samtliga är iklädda vit jacka, sportig liten otäck scarf, och sprillans nya överdragsbyxor inköpta på närmaste outlet. Det som stör mig allra mest är att de allesamman inför promenaden har toksminkat sig, framför allt har alla samma ilsket röda läppstift. Kan någon tala om för mig vad i H-----E denna manöver ska tjäna till? Räknar de med att få hugg under promenaden - som för övrigt bara sträcker sig runt kvarteret eftersom man ju inte vill bli svettig - eller vad i alla tider är det frågan om?
Och - slutligen - är det friskt att ens orka bli irriterad över sådana saker? Det kanske rent av är jag som ska söka hjälp?
Ännu en dag...
...med hål i huvet. 
Sitter och rent ut sagt bara glor, hämtandes mig så gott det går ifrån gårdagens ståhej. Det var en skojig kväll må jag säga. Först hemma hos vännerna Daniel och Sören, där det sjöngs karaoke hejvilt och letades hårsprej i varenda skrymsle. Ska det vara så FÖRBANNAT svårt att få ordna till luggen hos folk när man har ådragit sig cyklist-frisyr? Sedan bar det iväg ut på lokal, en lokal full med bekanta från olika tidsepoker. Vissa svårare än andra att få något vettigt ur, somliga gick det faktiskt överhuvudtaget inte att samtala med, men finkänslig som jag är så nämner jag givetvis inga namn. Andra VILLE man inte samtala med och därför lät man bli. Min stora fina goa son Johan dök också upp, och då blev jag så glad så glad. Puss pårej unge!
Sov ovanligt länge idag hemma hos ovanligt fina kamraten Tina, och tömde sedan hennes kylskåp genom att äta en lika ovanligt lång frukost. Tack fina-Kristina. Väl hemkommen har jag ägnat mig åt att göra absolut ingen nytta alls. Släpade mig till spisen och stekte pannkakor en stund, men det var ju alldeles nödvändigt och en hyfsat lindrig ansträngning tycker jag.
Håhåjaja.
Näpp. Nu ska jag tydligen vara tidtagerska under min lilla fina goa son Julius´ multiplikationstabellspluggande. Kan jag väl, det verkar inte krävas mer än att jag ska sitta stilla och torrglo på en klocka.
Här är di, mina goa ungar. Bilden är nå´t år gammal, det som har hänt efter att den togs är att den då korthårige är den nu långhårige. Och tvärtom såklart.
God afton.
